Pressetik!

Vad är rätt att publicera och inte? När kan man som journalist ta beslutet att nyheten är tillräckligt viktig för att publicera information även om man inte är hundra procent säker på att det är etiskt riktigt eller inte?


Att vara journalist innebär att man har ett stort ansvar på sina axlar eftersom människor kommer att läsa det du skriver och anta att det är sant. De kommer också att bilda sig en egen uppfattning kring något som har hänt baserat på dina ord. Chansen att få påverka och uttrycka sig är vad som driver många till journalistyrket, men om du säger för mycket eller för lite i något sammanhang kan det lätt uppstå en riktigt jobbig situation.

När en 17-åring och en 15-åring blev misstänkta för mord på en homosexuell man ställdes Sveriges tidningar för svåra beslut angående vilka uppgifter som skulle publiceras eller inte om de misstänkta. Det var känt av många att en av dem hade postat extremislamistiska inlägg på sin blogg, och detta skulle kunna ha setts som ett motiv. Bland annat nämnde bloggen något om kärleken mellan man och kvinna

Dock skulle uppgifter angående bloggen lätt kunna röja de misstänktas identiteter och det är här som den svåra debatten kommer igång. Personligen tycker jag att man måste vara extremt försiktig i sådana här lägen eftersom det är anklagelse som skulle kunna förstöra en människas rykte för flera år framåt. Speciellt när de misstänka är så unga tycker jag att man måste tänka på barnen, för det är ju faktiskt vad de är. Självklart är det som de anklagas för helt oförsvarligt men innan de är dömda så måste man anstränga sig för att inte göra något som kan skada deras framtid. Vem kan säga att de kommer att stå för sina åsikter eller gärningar om ett par år? Ångrar vi inte alla saker vi gjorde eller sa när vi var så unga? Dessutom fanns inget konkret som pekade på att mordet skulle ha varit ett hatbrott.

Kvällsposten valde en mellanväg där de nämnde en blogg med extrema åsikter i moralfrågor, men valde att inte avslöja några detaljer. Det här känns en ganska ”feg” väg där man får reaktionerna och uppslaget av sensationalism, samtidigt som man skyddar sin egen rygg lite. Men om man själv skulle vara chefsredaktör på en tidning skulle detta sätt att agera ligga nära till hands, eftersom den religiösa vinklingen av brottet onekligen kommer att ge intresse från läsarna.

I min åsikt tappar tidningarna lite trovärdighet om de publicerar för mycket i information vid sådana här tillfällen. Det blir lite ”sell-out” av det hela och tidningen visar hur fokuserad man är på att sälja lösnummer. Självklart är att sälja en viktig del av tidningsbranschen nuförtiden men detta får aldrig vara viktigare än att värna om allmänhetens bästa. Och när de här småkillarna faktiskt är gripna, inte efterlysta och jagade, tycker jag faktiskt att deras behov av sekretess får räknas som större än allmänhetens behov att få höra detaljerade uppgifter om ett obekräftat motiv.

Det här med att berätta om sexualitet, vilken etisk tillhörighet som killarna har och vilken religion de utövar bygger mycket på fördomar. Avslöjandet av det ena föder det andra. När man nämnt i en artikel att mannen som mördats är homosexuell kommer många att automatiskt undra om detta kanske var ett motiv till mordet? När du senare nämner till exempel att de misstänkta har utländskt påbrå från ett traditionellt islamiskt land så kommer fördomarna om det spinna vidare på den här vinklingen av mordet.

Att röja en misstänkts identitet eller inte är en riktig knivig fråga och för mig blir den på en moralisk nivå. Frågeställningar som jag själv ställer mig när jag läser om detta är: om personen är på flykt och kan tänkas göra om brottet, om storyn kanske klarar sig lika bra utan att den misstänkte identifieras och om fakta om förseelsen verkligen stämmer. Och vad känns bäst i maggropen? Jag tror inte det finns någon regel som alltid fungerar i frågor om pressetik eftersom de som jobbar i pressen trots allt bara är människor. Beslut tas från dag till dag och det finns lika många människor som etiska värderingar.

/Jenny Gramnes