Elements of Journalism

Det första som fångar mig med the Elements of Journalism är introduktionen. Det känns som att den grabbar tag i en direkt och jag läder den faktiskt – bara en sån sak! Annars brukar jag oftast hoppa över eller skumläsa introduktioner. Boken ger en nyanserad och relativt neutral bild jag journalistiska värderingar som känns en aning pessimistisk, men kanske egentligen bara är realistisk. Boken innehåller också många bra tips som jag kommer att ta med mig och tänka på i framtiden, lite som en instruktionsbok ibland. Jag gillar också stilen och uppdelningen av boken.


Internet tar över mer och mer läsare från papperstidningar och de sociala medierna breder ut sig. Eftersom jag personligen inte alls gillar att läsa bloggar känns det för mig inte som ett alternativ till nyhetstidningar, men däremot så är det väldigt lätt att ersätta papperstidningar med deras egna nätbilagor. Tidningar på nätet tycker jag är något positivt, de blir lättillgängliga och snabbt uppdaterade och istället för att skriva i en egen blogg om vad som hänt kan människor kommentera nyheterna så att man får en bild av människors reaktioner och åsikter samtidigt som källan fortfarande känns pålitlig.

Anledningen till att jag tror att de sociala medierna inte kommer att kunna ta över nyhetsmarknaden är människors grundläggande behov av att få sanningsenlig information – bloggar har helt enkelt för låg trovärdighet. Jag tror att vi behöver kunna ställa frågan ”How do you know that?” (s. 93) och kunna känna att vi kan lita på svaret.

Jag tycker också att diskussionen om människor som förlorat jobbet pga av bloggar eller politiskt aktivitet (s. 124) är intressant. Om det som skrivs på bloggar är anpassat för att inte trampa någon på tårna känns det nästan som censur på ett sätt. Men samtidigt, om en tidning har ett speciellt buskap och deras skribenter helt öppet har helt andra åsikter, hur ska det kunna fungera? Jag tänker också på mig själv här eftersom jag är lite emot det här med att blogga i en kurs som vi gör nu… Dessa bloggar är extremt lätta att hitta och kan ändra hur folk uppfattar oss i framtiden, ska vi därför tänka mer på att inte vara för extrema i våra åsikter? Och de som får betalt för att prata om olika produkter i sina bloggar… Det blir som annonser i en tidningen utan rubriken ”annons” på sidan.

En av de saker som jag märker av och tycker är riktigt tråkig med utvecklingen av nyhetsrapportering är att ”återvinner” nyheter (s.86). Jag tror verkligen det här är en orsakat av eller i alla fall förvärrat av de sociala medierna. Det blir som ett rykte som sprids vidare från person till person, en ”klipp och klistra” känsla som gör att det blir svårare och svårare att lita på nyheter nuförtiden. Vägen blir så lång från källan till mottagaren och trovärdigheten försvinner på vägen. Men genom det här fenomenet blir det också lättare att få reda på saker som hänt runt om i världen, även om många av detaljerna säkert inte stämmer.

Jag tror att vi går mot ett mellanting i det här ämnet. Jag tror inte att seriös nyhetsrapportering kommer att bli utkonkurrerad eftersom vi vill ha något att ”verifiera” det vi hör talas om med. Dock kommer människor, som det talas om i boken, att tröttna om även trovärdigheten i dessa medier försvinner för mycket. Sociala medier är ett sätt att göra sin röst hörd och ”tell it like it is” och det tilltalar många.

Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik tror jag är något som alltid kommer att finnas inom media. Det slår an en ton i våra hjärtan med enskildas kamp mot orättvisor osv. Även om det kanske är ett ord som klingar lite negativt tror jag att det oftast är något bra. Det är att utnyttja medias genomslagskraft till något som kan bringa en förändring.


När jag tänker på kampanjjournalistik kommer jag att tänka på fallet Madeleine. Den där gulliga, blonda ungen med overkligt stora ögon som var i media över hela världen för ett par (eller hur längesen var det egentligen?) sedan. En ansenlig del av jordens befolkning känner nu till den här lilla flickan och det blev mycket omdebatterat att så stort fokus lades på en av alla tusentals barn som varje år försvinner från sina föräldrar. Men här kommer också en negativ sida av denna typ av journalistik fram. Jag personligen, och många andra, tröttnar helt enkelt efter ett tag. Vi kan inte länge uppbringa det intresse som historien förtjänar efter en utdragen rapportering. Samtidigt som det väcker bra uppmärksamhet till ett stort och viktigt ämne så gör all uppmärksamhet oss också avtrubbade. Och varför är vissa personer viktigare att rapportera om än andra? Här spelar många faktorer inom nyhetsvärdering in i bilden och det kan lämna människor i skuggan av dessa ”med det lilla extra”.

Det blir lite ”Extreme Home Makeover” av det hela. Några få ”lyckliga” (för de är ju alltid väldigt olyckligt lottade i början) får helt plötsligt stöd, hjälp och saker serverat på ett silverfat medan andra i liknande situationer kanske inte får någon hjälp alls över huvudtaget.

Men samtidigt, vart skulle vi vara utan kampanjjournalistiken? Om inte dessa orättvisor och problem skulle få någon uppmärksamhet alls skulle det vara att ta bort en maktfaktor från media som åstadkommer mycket bra i världen? Till exempel hade Farc-gerillan i Bolivia som affärside att kidnappa västerlänningar och kräva lösensummor osv, och vad hade hänt med Nelson Mandela när han satt fängslad om han inte hade varit så populär och uppmärksammad? Att omvärlden kan bli informerad genom pressen kan fungera som en avskräckande faktor för människor med bad intentions.

För mig känns det som en trygghet att ändå veta att det finns människor som är villiga att lyfta fram historier med kampanjjournalistik så att vi kan få kunskap om dessa överhuvudtaget. Det är ändå oundvikligt att sådana här händelser kommer att beröra oss och det är tveklöst oändligt mycket svårare att fortsätta göra något som kan ses som ”moraliskt fel” om det finns andra som vet om vad du håller på med!

Lasermannen – en historia om Sveriges rasism

Kära studenter, eftersom ni som jag kanske är relativt unga så är historien om Lasermannen kanske vara en aning suddig i minnet? Ämnet är dock fortfarande i högsta grand aktuellt. Lasermannen, John Ausonius, dömdes för ett mord och inte mindre än tio mordförsök i början av nittiotalet. Det som offren hade gemensamt var sin invandrarbakgrund.

Uppståndelsen kring Lasermannen var enorm och än idag, nästan 20 år senare, är det fortfarande något som människor minns. Lasermannen sitter kvar i våra hjärnor som mordet på Olof Palme och det Anna Lind. John Ausonius tillvägagångssätt att med lasersikte och oprovocerat ge sig på vem som helst som såg icke-svensk ut skrämde upp ett helt land. Sverige undrade vem denna galning var egentligen? När jag i Lasermannen börjar läsa om John Ausonius liv förstår jag verkligen varför nyhetsartiklar inte räckte till att berätta denna historia.

Men det är inte där som boken börjar. Tvärtom så blir vi först introducerade för en del av de andra elementen som figurerar i Lasermannen. För det här är en bok som berättas från oräkneliga perspektiv. Vi har utdrag ur tidningsartiklar, parallella historier om politiska partier, dramatiserade scener sett från polisens vinkel och inte minst John Ausonius egna ord i sidlånga, direkta citat. Gellert Tamas ger en djup och mycket levande skildring Wolfgang Zaugg som Lasermannen hette från början. Vi får följa med tillbaka i tiden ända till hans tyska rötter, och detta utan att informationen känns överflödig eller orelevant.

För information finns det av överflöd i denna bok. Som det står längst bak i boken, utredningen om Lasermannen omfattar ungefär tjugotusen sidor. Lägg på detta sedan till utförliga utläggningar om rasism i Sverige hundra år tillbaka i tiden så får du ett hum om vilka enorma mängder material Tamas hade att handskas med. Detta är en av anledningarna till att New Journalism är ett utmärkt forum att berätta historien med. För att få en förståelse för vad som skapade detta monster och vad som rörde sig i hans huvud krävs den personliga touchen av en roman samtidigt som de sakliga fakta och direkta citat i boken ger trovärdighet och en mycket intressantare historia.

Ibland får man visserligen känslan av att författarens egna värderingar lyser igenom lite i texten men detta känns i det närmaste oundvikligt. Till exempel så beskrivs det hur John Ausonius tillåts få militär träning samtidigt som kan blir tvångsintagen för psykisk sjukdom, och att skriva om dessa fakta och låta ”neutral” är kanske inte ens är något man vill? Samma sak med de långa passagerna om Bert Karlsson och hans parti som han startade vid den här tiden, Ny Demokrati. Det är inte direkt en balanserad bild vi får av Bert eller hans parti men samtidigt så är inte att berätta sanningen alltid att berätta en balanserad bild.

Den här boken skulle jag definitivt säga är litterär journalistik och inte journalistisk litteratur, mest på grund av alla olika vinklingar på historien som vi får. Personerna i boken är också riktiga vilket ger ett ännu mer dokumentärt intryck. Här finns också intressanta historiska fakta och väldigt detaljerade dokumentationer av händelser som till exempel demonstrationer och presskonferenser. Vem minns till exempel inte citatet från Birgit Friggebo: ”Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: We Shall Overcome!” Jag skulle säga att jag mindes det citatet ungefär lika bra som begreppet ”Lasermannen” innan jag läste denna bok. Överhuvudtaget är källorna väldokumenterade och även om Tamas självklart inte kan veta exakt vad som hände i till exempel Ausonius uppväxt känns boken som en jordnära tolkning.

Lasermannen är en komplex och mångfacetterad bild av rasismen i Sverige i början av nittiotalet och dessutom en riktigt bra bok! Jag rekommenderar den starkt – både att läsa ur underhållningssynpunkt och utbildningssyfte.

Lasermannen är åter aktuell på:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ny-ansokan-fran-lasermannen-1.1075494

Pressetik!

Vad är rätt att publicera och inte? När kan man som journalist ta beslutet att nyheten är tillräckligt viktig för att publicera information även om man inte är hundra procent säker på att det är etiskt riktigt eller inte?


Att vara journalist innebär att man har ett stort ansvar på sina axlar eftersom människor kommer att läsa det du skriver och anta att det är sant. De kommer också att bilda sig en egen uppfattning kring något som har hänt baserat på dina ord. Chansen att få påverka och uttrycka sig är vad som driver många till journalistyrket, men om du säger för mycket eller för lite i något sammanhang kan det lätt uppstå en riktigt jobbig situation.

När en 17-åring och en 15-åring blev misstänkta för mord på en homosexuell man ställdes Sveriges tidningar för svåra beslut angående vilka uppgifter som skulle publiceras eller inte om de misstänkta. Det var känt av många att en av dem hade postat extremislamistiska inlägg på sin blogg, och detta skulle kunna ha setts som ett motiv. Bland annat nämnde bloggen något om kärleken mellan man och kvinna

Dock skulle uppgifter angående bloggen lätt kunna röja de misstänktas identiteter och det är här som den svåra debatten kommer igång. Personligen tycker jag att man måste vara extremt försiktig i sådana här lägen eftersom det är anklagelse som skulle kunna förstöra en människas rykte för flera år framåt. Speciellt när de misstänka är så unga tycker jag att man måste tänka på barnen, för det är ju faktiskt vad de är. Självklart är det som de anklagas för helt oförsvarligt men innan de är dömda så måste man anstränga sig för att inte göra något som kan skada deras framtid. Vem kan säga att de kommer att stå för sina åsikter eller gärningar om ett par år? Ångrar vi inte alla saker vi gjorde eller sa när vi var så unga? Dessutom fanns inget konkret som pekade på att mordet skulle ha varit ett hatbrott.

Kvällsposten valde en mellanväg där de nämnde en blogg med extrema åsikter i moralfrågor, men valde att inte avslöja några detaljer. Det här känns en ganska ”feg” väg där man får reaktionerna och uppslaget av sensationalism, samtidigt som man skyddar sin egen rygg lite. Men om man själv skulle vara chefsredaktör på en tidning skulle detta sätt att agera ligga nära till hands, eftersom den religiösa vinklingen av brottet onekligen kommer att ge intresse från läsarna.

I min åsikt tappar tidningarna lite trovärdighet om de publicerar för mycket i information vid sådana här tillfällen. Det blir lite ”sell-out” av det hela och tidningen visar hur fokuserad man är på att sälja lösnummer. Självklart är att sälja en viktig del av tidningsbranschen nuförtiden men detta får aldrig vara viktigare än att värna om allmänhetens bästa. Och när de här småkillarna faktiskt är gripna, inte efterlysta och jagade, tycker jag faktiskt att deras behov av sekretess får räknas som större än allmänhetens behov att få höra detaljerade uppgifter om ett obekräftat motiv.

Det här med att berätta om sexualitet, vilken etisk tillhörighet som killarna har och vilken religion de utövar bygger mycket på fördomar. Avslöjandet av det ena föder det andra. När man nämnt i en artikel att mannen som mördats är homosexuell kommer många att automatiskt undra om detta kanske var ett motiv till mordet? När du senare nämner till exempel att de misstänkta har utländskt påbrå från ett traditionellt islamiskt land så kommer fördomarna om det spinna vidare på den här vinklingen av mordet.

Att röja en misstänkts identitet eller inte är en riktig knivig fråga och för mig blir den på en moralisk nivå. Frågeställningar som jag själv ställer mig när jag läser om detta är: om personen är på flykt och kan tänkas göra om brottet, om storyn kanske klarar sig lika bra utan att den misstänkte identifieras och om fakta om förseelsen verkligen stämmer. Och vad känns bäst i maggropen? Jag tror inte det finns någon regel som alltid fungerar i frågor om pressetik eftersom de som jobbar i pressen trots allt bara är människor. Beslut tas från dag till dag och det finns lika många människor som etiska värderingar.

/Jenny Gramnes

Nyhetsvärdering!

När jag läser/tittar på nyheter är det inte alltid de viktigaste historierna som fångar mitt intresse snabbast. Det är intressant att ställa sig frågan om vad som egentligen är nyheter och hur nyhetsredaktörer väljer ut vad som ska få mycket eller lite utrymme i media.

Något som verkligen fick mig att fundera över dessa frågor var när jag på VF:s första sida, tisdag 16 februari, fick se en stor bild på semlor och min självaste granne Wicky Jansson. Det här intresserade mig otroligt mycket, dels såklart på grund av att jag kände personen i reportaget, men också för att jag blev glad och påmind om Fettisdagen. Detta är ett perfekt exempel på en förstasidesnyhet som egentligen inte alls är en nyhet överhuvudtaget. Det kommer knappast som en överraskning för någon att det är Fettisdagen i februari… Det inträffar ju vartenda år! Andra exempel på sådana här nyheter är när studenterna går ur skolan, Valborg, Midsommar etc. Historier som alltid hamnar på förstasidor i lokaltidningar även om de är helt och hållet förutsägbara.

Här kan vi också märka en skillnad mot lokaltidningar och kvällstidningar. På aftonbladets nätupplaga kunde man på tisdagen knappt hitta en rubrik om semlor. Här är det tydligt mer uppseendeväckande nyheter som gäller. Men även här fanns det en artikel om semlan, den var bara gömd bakom en bild på Lindsay Lohan och rubriken ”Hon behöver en”. Detta var ett väldigt komiskt exempel på hur man ibland sätter in kändisar i alla möjliga sammanhang för att på så sätt skapa en nyhet av vardagliga händelser. Artikeln tog i övrigt inte upp Lindsay Lohan över huvudtaget.

Aftonbladte är ett exempel på en tidning som behöver sälja lösnummer varje dag för att klara sig. Till detta krävs intresseväckande löpsedlar, något som semmelhistorien kanske fungerar mindre bra till. Däremot i en lokaltidning, som har fast prenumeranter varje morgon, fungerar en sådanhär nyhet utmärkt. Jag och säkert många andra gillar att läsa om mysiga ämnen ibland som inte kräver alltför mycket reflektion över vårt samhälle. Det är också något av allmänintresse eftersom traditioner som de här har väldigt gamla rötter och ger oss olika associationer beroende på våra tidigare upplevelser i anknytning till högtiden.

Det var också intressant att gå över till min granne Wicky och fråga henne om vad hon tyckte om att hamna på förstasidan. Hon sa att skriverier i tidningen är bra reklam och att många av hennes kunder hade uppmärksammat artikeln. Hon var på det stora hela nöjd och tyckte att citaten och innehållet mestadels stämde överens med hur det gick till vid mötet med reportern. Det var dock några felstavningar på hennes kollegas namn, några citat hade blivit förväxlade med vilken person som egentligen sagt de osv. I min åsikt är det ofta så att när man har möjlighet att verkligen kontrollera innehållet i en nyhetsartikel så är det ofta saker som inte stämmer. Alltså kan man inte lita på allt som stod i tidningen, om det nu är någon som fortfarande tror det vill säga…

Man kan också ställa sig frågan om Fettisdagen hade hamnat på förstasidan om det verkligen HADE hänt något av nyhetsvärde den dagen. Min gissning är att det inte är enbart nyhetstorka som är orsaken, utan att det faktiskt hade krävts någon ganska sensationellt för att peta ner semlan från första platsen. Nyheter liknande den här är också väldigt praktiska ut journalistik synpunk. De är billiga att producera och kräver inte mycket resor eller research. De kan också utökas med t.ex. recept, tester, enkätfrågor på stan osv. om det krisar sig med material till tidningen.

En annan nyhet som jag läste och fann väldigt intressant var på http://www.aftonbladet.se/wendela/article6622927.ab

och det handlade om våra vanor när svenskar väljer att gifta sig med människor från andra länder. Det här är också en nyhet som inte är uppenbar varför den egentligen är intressant. Jag vet att jag fastnade för den, och valde att läsa den före de andra ”riktiga nyheterna”. Mycket är det nog våra fördomar och vår nyfikenhet på andra människor som driver intresset här. Många av oss har rest till Thailand och tittat snett på äldre européer som går tillsammans med unga thailändska tjejer. Är det verkligen såhär det går till? Kommer artikeln att bekräfta eller dementera våra förutfattade meningar om det här ämnet. I detta fall får vi svaret att "Myten om den svenska mannen som vill ha en ung thailändska eller ryska verkar stämma".

Det här väcker känslor och tankar hos läsarna och är ämnet trafficking är fortafarnde aktuellt, och detta ger nästan associationer till det.

Enligt undersökningenär det så att desto fattigare land partnern kommer ifrån, desto större åldersskillnad är det mellan paren. Det här talar också till våra fördomar om ”äckliga gamla gubbar”. Om man ska se på artikeln lite kritiskt så kan jag nämna att den främst tar upp par som valt att bosätta sig i Sverige.

Det här är en nyhet som går att använda precis när som helst eftersom den inte blir ”gammal” fort. Den läses antagligen mer av kvinnor skulle jag tro eftersom de, enligt min åsikt, är mer intresserade av relationer och att läsa om personliga öden.

Summan av kardemumman--de intressantaste nyhetera är inte allid lika med de viktigaste!